Ont, det gör ont!

Kroppen börjar verkligen ha sett sina bästa år, åtminstonde känns det så i dag. Igår blev jag "äntligen" utsläpad i skidspåret. Det är Björn som tjatat på mig att komma igång efter att jag själv pratat om att det skulle vara kul att köra med Fabbe. Jag köpte skateutrustning för en så där fem år sedan, det första året var jag ute några gånger med RottisEbba men sedan har skidorna legat på hyllan, varit på vallning mm så jag har inte kommit mig för.

Men nu så kom vi ut i spåret. Fabian fattade direkt och drog fint redan från start utan att bry sig om varken Björn & Muta eller mina skidor, stavar eller vinglande längst bak i linan. Från början var verkligen min insats på skidorna under all kritik så vi tappade ryggen på Björn efter några kilometer. Då visade det sig att det inte bara fanns ett spår att välja på så efter att ha svängt åt fel håll i någon av spårkorsningarna insåg jag, efter att ha åkt förbi samma korsning tre gångar, att jag var vilse. Suck! Mobilen var så klart kvar i bilen och inte en människa syntes till, bara en massa snö, skog och skid & skoterspår så lång vi såg. Till slut insåg jag att jag hade kommit tillbaka på rätt spår fast jag åkte bakåt i spåret, efter att ha åkt på spåret en bra stund mötte vi ett annat ekipage i spåret vilket fick mig att fundera på om det finns några regler för att man måste åka rätt håll eller så och om jag nu skulle bli utskälld för att jag inte hade nått skidvett...men jag klev iaf ut i diket för att inte vara i vägen för det mötande ekipaget. Vilket iof inte hjälpte för det slutade med att hans risenhanne oxå hoppade ut i diket till mig, fabian och allt trassel med stavar, linor och helvete. Som tur var rök iaf inte hundarna ihop utan vi kunde trassla oss ut på spåret igen. Jag var ändå ganska tacksam över att ha träffat på någon att fråga om vägen, men det hade jag inte så mycket för, killen var ute på spåret för första gången och hade heller ingen aning om vart starten eller målet låg någonstans...typiskt min tur! Men han trodde att han hade åkt i tio minuter eller så från starten så jag bestämmde mig för att den bästa strategin ändå var att fortsätta spåret åt fel håll mot starten. Först kände jag mig ganska nöjd över att bara ha tio minuter kvar men när jag åkt i en kvart så insåg jag att en vältränad kille på 1,90 med en stor risenhanne kommer betydligt mycket länge på tio minuter en vad en otränad Monica med en liten kelpiehanne gör på samma tid... Det enda positiva med att det blivit en vilseåkning var att vi fått upp flåset ordentligt och kommit in i andra andningen, Fabbe drog jättefint och jag började få till en hyffsad teknink så vi hade ändå ganska bra flyt i åkningen de sista kilometerarna. Till slut så kom vi även tillbaka till utgångspunkten, där vi möttes av en orolig Björn som trodde att jag trillat och brytit benen nånstans efter spåret...

Sammanfattningsvis så var det ändå jättekul att åka, även om det blev en bra mycket längre tur än de dryga fem kilometerna vi planerat att åka. Och det känns i kroppen i dag, jag har ont i varenda arm, ben och ryggmuskel idag... Tack för tålamodet Björn!! Tack till Christel (& tuva) oxå för en trevlig middag och lydnadsträning!