Fredagslunch i sameland

I går var vi utbjudna på lunch och lassokastning till min Samekopis Maja och hennes kompis Sofia. De har startat upp ett företag som ska jobba med aktiviteter för företag och privatpersoner i Samiskanda. Vi belv bjudna på en grym lunch tillagad över öppeneld i lappkåtan, efter att vi fått lära oss att fånga renhorn med lasso. Så om det är någon som behöver hjälp att fånga nåt, är jag nu mera grym på lasso!!

Tänk va skönt det vore...

... om man var hyresgäst så att man bara kunde ringa sin hyresvärd när någonting krånglar. Jag tror inte att man uppskattar den möjligheten nog mycket när man hyr en lägenhet. Iaf gjorde inte jag det, men nu när jag står här med vattenläckage i tvättstugan och bittert inser att ingen kommer att fixa det åt mig, då önskar jag verkligen att jag bara hade en värd att ringa till så att allt blir fixat. Istället får jag nu hålla på och ringa runt och jaga försäkringsbolaget och det företag som installerat och sålt tryckkärlet som läcker till mig...suck!!

Tur i oturen är det ändå att jag har min tvättstuga och pump (och tryckkärl) i ett separat utehus, så vattenskadan drabbar iaf inte huset. Det som har hänt är att jag installerade ett nytt tryckkärl till min pump (jag har eget vatten) för ca ett år sedan, sen har kärlet läckt vatten med ungefär en droppe på fem minuter, så läckaget har inte märkts förens nu när både trägolv och väggar är mättade med vatten så att det har pressats fram vatten under plastmattan... så nu är det bara att riva ut både golv och till viss del väggar och torka ur och lägga in nytt. Det är väl inte så farligt i sig, men problemet är ju vem som ska betala för kalaset? Och det är väl den ända punkten som jag, försäkringsbolaget och firman som gjort jobbet är övernens om, ingen av oss har lust att betala... men trägen vinner heter det ju så det är väl bara att ligga på som en galning tills nån (av de andra, inte jag förstås) inte orkar tjafsa mer och bestämmer sig för att stå för kalaset.

Norrland på gott och ont...

Idag är det så där underbart vårvinterväder som bara finns i Norrland, snön gnistrar och solen värmer gott... då är det helt enkelt oslagbart att bara få sitta och njuta i en snödriva med en kaffekopp och bra musik i ipoden!

Men samtidigt suger det ordentligt i träningtarmen av att vilja komma igång och träna på alvar... och då är inte Norrland så underbart längre... en halvmeter snö trotsar man inte hur stora ambitoner man än har...

Planen i dag var egentligen att gå på en riktigt långprommenad och bara njuta av det vackra vädret, så jag selade på Fabian och satte på mig baggenbältet och gick iväg. Efter hundra meter upptäckte jag att en av mina katter oxå följde med oss på prommenaden, vilket innebar att jag inte kunde gå den rundan jag planerat, jag vill inte gärna ha katten med runt på vägen, för även om den inte är så hårt trafkierad så kommer det ändå en del bilar. Så jag valde att följa skoterspåret en bit och göra lite uppletande istället. Nu visade det sig att det var ganska mycket trafik på skoterspåret så jag vet inte om det var en så mycket bättre idé att gå där, men nu gjorde jag det iaf. Jag antar att Skoterförarna som vi mötte nog tyckte att vi var en märklig samling som var ute och prommenixade, men katten blev iaf inte överkörd...

Uppletandet blev en blandning på vin & vatten. Jag körde flera raka skick med ett föremål nära och ett på djupet. Det positiva var att Fabian jobbade bra i vinden och plockade nära föremålen först och sedan de på djupet. Det negativa var snö(helvetet), och att Fabian pga den slog ner ordentligt på farten för att inte trampa igenom skaren, så tempot i övningen var bedrövligt. Men jag antar att jag får skylla mig själv som ens gjorde uppletande när jag borde ha insett att det inte var så bra förutsättningar.

Jag gjorde ett försök att lägga in lite bilder men ger jag upp...

Nu finns det hopp om vår...

Än ligger snötäcket tjockt och stabilt här uppe i norr, så det har inte blivit så mycket tränat vad gäller sök och lydnad i år. Men nu börjar jag kunna se ljuset i tunneln...

Vi är nämligen ett gäng som bestämt oss för att packa in oss i bilarna för att köra söder ut och möta upp lite söderlänningar på SBK:s kursgård Kydingeholm, utanför Uppsala, för att träna tillsammans över påskhelgen. Så nu ser jag fram emot en toppenhelg med mycket trevligt umgänge med härliga människor, massa hundträning (på barmark!!) och påskfirande! Det ser ut som om vi kan bli ett riktigt bra gäng fyllt med härliga och duktiga människor. Än så länge är det Ramona, Jag, Lena & Burren som åker här i från Umeå, så kommer Sara & Turbo ner från Luleå. Från söder är det lite oklart ännu, men mest troligt kommer Erik & Marcus och kanske några fler upp från Eksjö. Sen hoppas jag på att Helena, Skumpasusanne och kanske nån mer kommer från Falbyggden. Sen har Ramona pratat med några fler oxå, så jaa, det ser ut som om det kan bli en riktigt bra helg!

På´t igen bara...

Trots vilsekörning så gav helgens skidpass mersmak, så igår gav vi oss ut i skidspåret igen. Den här gången var det bara jag och Fabian som åkte ut så för säkerhets skulle tog jag med GPS:en... Nu var vi och åkte i Holmsunds hundspår och där var spåret väl utmärkt så jag behövde aldrig använda den, men man vill ju vara på den säkra sidan... 7,5 km i kuperad terräng blev det så det var en ganska nöjd och trött matte (då tekniken fortfarande är ganska bristfällig) med en betydligt piggare hund som åkte i mål.

I kväll bär det av till Skellefteå för distriktstyrelsemöte i kväll, med föreläsning och årsmöte resten av helgen. Det brukar var en trevlig helg, synd bara att det är så tråkigt att köra fram och tillbaka ... måste vara Sveriges längsta och tråkigaste 15 mil till Skellefteå...

Ont, det gör ont!

Kroppen börjar verkligen ha sett sina bästa år, åtminstonde känns det så i dag. Igår blev jag "äntligen" utsläpad i skidspåret. Det är Björn som tjatat på mig att komma igång efter att jag själv pratat om att det skulle vara kul att köra med Fabbe. Jag köpte skateutrustning för en så där fem år sedan, det första året var jag ute några gånger med RottisEbba men sedan har skidorna legat på hyllan, varit på vallning mm så jag har inte kommit mig för.

Men nu så kom vi ut i spåret. Fabian fattade direkt och drog fint redan från start utan att bry sig om varken Björn & Muta eller mina skidor, stavar eller vinglande längst bak i linan. Från början var verkligen min insats på skidorna under all kritik så vi tappade ryggen på Björn efter några kilometer. Då visade det sig att det inte bara fanns ett spår att välja på så efter att ha svängt åt fel håll i någon av spårkorsningarna insåg jag, efter att ha åkt förbi samma korsning tre gångar, att jag var vilse. Suck! Mobilen var så klart kvar i bilen och inte en människa syntes till, bara en massa snö, skog och skid & skoterspår så lång vi såg. Till slut insåg jag att jag hade kommit tillbaka på rätt spår fast jag åkte bakåt i spåret, efter att ha åkt på spåret en bra stund mötte vi ett annat ekipage i spåret vilket fick mig att fundera på om det finns några regler för att man måste åka rätt håll eller så och om jag nu skulle bli utskälld för att jag inte hade nått skidvett...men jag klev iaf ut i diket för att inte vara i vägen för det mötande ekipaget. Vilket iof inte hjälpte för det slutade med att hans risenhanne oxå hoppade ut i diket till mig, fabian och allt trassel med stavar, linor och helvete. Som tur var rök iaf inte hundarna ihop utan vi kunde trassla oss ut på spåret igen. Jag var ändå ganska tacksam över att ha träffat på någon att fråga om vägen, men det hade jag inte så mycket för, killen var ute på spåret för första gången och hade heller ingen aning om vart starten eller målet låg någonstans...typiskt min tur! Men han trodde att han hade åkt i tio minuter eller så från starten så jag bestämmde mig för att den bästa strategin ändå var att fortsätta spåret åt fel håll mot starten. Först kände jag mig ganska nöjd över att bara ha tio minuter kvar men när jag åkt i en kvart så insåg jag att en vältränad kille på 1,90 med en stor risenhanne kommer betydligt mycket länge på tio minuter en vad en otränad Monica med en liten kelpiehanne gör på samma tid... Det enda positiva med att det blivit en vilseåkning var att vi fått upp flåset ordentligt och kommit in i andra andningen, Fabbe drog jättefint och jag började få till en hyffsad teknink så vi hade ändå ganska bra flyt i åkningen de sista kilometerarna. Till slut så kom vi även tillbaka till utgångspunkten, där vi möttes av en orolig Björn som trodde att jag trillat och brytit benen nånstans efter spåret...

Sammanfattningsvis så var det ändå jättekul att åka, även om det blev en bra mycket längre tur än de dryga fem kilometerna vi planerat att åka. Och det känns i kroppen i dag, jag har ont i varenda arm, ben och ryggmuskel idag... Tack för tålamodet Björn!! Tack till Christel (& tuva) oxå för en trevlig middag och lydnadsträning!

Snön suger...

Igår eftermiddag blev det ett litet lydnadspass på Ön på vägen in till jobbet. Vi hann med lite rutan (så klart), frittfölj, skall och inkallning. Tror att Fabian har vilat sig i form för inkallningen eller så är det all komendering i rutan-träningen som gett resultat, för han gjorde tre jättefina inkallningar med ställande. Övriga moment gick oxå ganska bra så det var en nöjd matte som åkte vidare för att jobba några timmar.

Idag har jag, fabian och Anders & Pepsi varit ute på sparktur. På vägen till och från vår mötesplats var det sandat så där gick det inte så fort, men när vi träffat Anders & Pepsi så körde vi jämnsides på en annan väg och då gick det undan även om snön är lite för kall för att det ska bli något superglid. Vi körde även en bra bit ute på havsisen, vilket verkligen sög, skoterspåren bar inte för sparken så det blev till att plumsa i snön för min del. Anders hade fina plastmedar på sin så hans spark höll sig åtminstånde ovan på snön. Vi lät hundarna springa lösa över isen så vi hade inte nån hjälp av dem heller...pust & stön. Sen blev det lite lättare när vi kom ut på vägen och kopplade upp hundarna igen. Men det är inte utan att det känns i gammkroppen att den fått ta i lite idag, tyvärr kan jag inte se det samma på Fabian...

Åhh, här kan man springa hur långt som helst!

Ska vi leka, kanske??

Det gäller att hänga med för det gå undan i svängarna...


Ibland måste man ligga still och pusta ut lite. även om det tar i mot för vissa (läs Fabian;)